Hur förklara ens ateism?

Hejsan,
har letat efter en vettig ateistisk sida, men det verkar vara ont om de. Dessutom verkar det tämligen dött här. Så jag försökte mig på FOMI, hoppades väl att det fanns folk där som ser ett samband mellan Religion o brott mot mänskliga rättigheter o inte bara hänge sig åt att attackera religionen islam.
Tyvärr verkar det inte vara så, FOMI har några personer som påstår sig vara ateister, några virriga muslimer som säger ens sak i ena inlägget o motsäger sig själva två inlägg senare, och sist men inte minst befolkas forumet av en styck rabiat katolik. Den mannen är verkligen skrämmande trångsynt.

Men nåja, jag har i alla fall en fråga. Det råkar ju vara så att jag är fullkomligt usel på retorik, så hamnar jag i diskussioner om religion o tro har jag inga argument att lägga fram. O när folk börjar gräva semantiska fallgropar så drattar jag alltid i med näsan före. Jag kommer inte på något att säga.

Jag är en tämligen rabiat ateist, har genomlevt ett krig, levt som flykting, sen som invandrare, har rent allmänt flyttat väldigt mycket. Har därför hunnit se o uppleva en hel del, troligtvis mer än gemene man någonsin kommer göra.
Sammantaget så har jag själv sett det vansinne religion o blind tro leder till. Började intressera mig mer o mer för ateism, köpte "The god delusion" o insåg att jag höll med Dawkins i varenda stavelse. Ju mer jag sedermera läste om ateism, o via den halkade jag in på humanism, desto mer "rabiat" blev jag.

Men visst, jag är ateist, jag anser att alla troende är förblindade idioter, dock så har jag full förståelse för att många av de har vuxit upp med tron o blivit hjärntvättade sen barnsben. Likaså att det finns en hel del harmlösa religiösa som ser sin tro som något personligt som de aldrig skulle pracka på någon annan, men jag tycker de är alldeles för få.
Jag har full förståelse för att religion kan ge så många blind tröst, det måste kännas rätt skönt att tro på något oföränderligt i denna ständigt föränderliga värld.

Men varje gång jag hamnar i en debatt om religion anklagas jag för att visa brist på tolerans. Jag har inga problem med harmlösa religiösa, de jag har problem med är de missionerande, hjärntvättande, barnstymapande puckon. Varför ska jag respektera o tolerera de?
Men det blir alltid jag som är ondskan o icke-toleransen personifierad. Nu ikväll blev jag upplyst att alla religösa dispyter o problem skulle enkelt lösas om folk bara visade mer TOLERANS för varandra o varandras tro.
Jag blev även upplyst om att jag är en troende som tror på gud inte finns, samt att ateism de facto är en religion.
Och vips så hade själva kärnfrågan blivit bortfintad i en massa dravel om vilka som får kalla sig ateister, eller agnostiker eller kanske något annat.

Det känns hopplöst det här!
Jag har alltid varit tydlig med att jag är emot religionens inflytande i samhället. Att jag anser att föräldrar borde förbjudas att hjärntvätta sina barn eller stympa de fysiskt i religionens namn. Att friskolor borde avskaffas pronto. Att all religiöst inflytande inom samhället borde avskaffas så långt som möjligt o att samhället skulle arbeta utifrån strikta sekulära grunder. Osv, osv....

Man orkar ju inte debattera. Dessutom så är jag dum nog som alltid försöker hålla mig till sakfrågan, medan motparten i 9 fall av 10 hemfaller åt personangrepp. Hopplöst ju!