Ursprugligen inlagt av Fungrim
Tror att det ofta är en kombination av historiska och personliga orsaker, samt att det ligger i saken natur (sm du är inne på).
Personlgen känner jag, av olika anledningar, inte att jag behöver hävda mig. Jag anser ateismen vara självklar, men samtidigt så anser jag också att
alla har rätt att tro vad de vill så länge deras tro inte påverkar mig själv, eller om de är mina vänner och jag inte anser att de direkt
skadas av sin tro. Därför kan jag ta upp ateism i en politisk diskussion, och jag diskuterar, på förekommen anledning, med mina vänner (på samma sätt
som jag diskuterar speudohistoria ala Holy Blood, Holy Grail, medier och annat skräp samt "alternativ" vetenskap etc., med dem). Men att
aktivt predika ateism är jag inte intresserad av, det känns lika obcent som att predika teism av något slag. (Dörrknackning och andra offentliga
rekryteringsrundor hade jag svårt för även när jag var kristen).
Ateism uppfattas negativt av många och poträtteras fortfarande ganska negativt i pressen då och då. Att religösa anser ateismen vara en negativ
stämpel är självklart. Om andra gör det är antagligen en social konvention eller historiska orsaker som ligger bakom. Och sedan hållar jag med,
bevibördan och bristen (tack och lov!) på organisation hjälper till. |