Hejsan,
har letat efter en vettig ateistisk sida, men det verkar vara ont om de. Dessutom verkar det tämligen dött här. Så jag försökte mig på FOMI, hoppades väl att det fanns folk där som ser ett samband mellan Religion o brott mot mänskliga rättigheter o inte bara hänge sig åt att attackera religionen islam.
Tyvärr verkar det inte vara så, FOMI har några personer som påstår sig vara ateister, några virriga muslimer som säger ens sak i ena inlägget o motsäger sig själva två inlägg senare, och sist men inte minst befolkas forumet av en styck rabiat katolik. Den mannen är verkligen skrämmande trångsynt.

Men nåja, jag har i alla fall en fråga. Det råkar ju vara så att jag är fullkomligt usel på retorik, så hamnar jag i diskussioner om religion o tro har jag inga argument att lägga fram. O när folk börjar gräva semantiska fallgropar så drattar jag alltid i med näsan före. Jag kommer inte på något att säga.

Jag är en tämligen rabiat ateist, har genomlevt ett krig, levt som flykting, sen som invandrare, har rent allmänt flyttat väldigt mycket. Har därför hunnit se o uppleva en hel del, troligtvis mer än gemene man någonsin kommer göra.
Sammantaget så har jag själv sett det vansinne religion o blind tro leder till. Började intressera mig mer o mer för ateism, köpte "The god delusion" o insåg att jag höll med Dawkins i varenda stavelse. Ju mer jag sedermera läste om ateism, o via den halkade jag in på humanism, desto mer "rabiat" blev jag.

Men visst, jag är ateist, jag anser att alla troende är förblindade idioter, dock så har jag full förståelse för att många av de har vuxit upp med tron o blivit hjärntvättade sen barnsben. Likaså att det finns en hel del harmlösa religiösa som ser sin tro som något personligt som de aldrig skulle pracka på någon annan, men jag tycker de är alldeles för få.
Jag har full förståelse för att religion kan ge så många blind tröst, det måste kännas rätt skönt att tro på något oföränderligt i denna ständigt föränderliga värld.

Men varje gång jag hamnar i en debatt om religion anklagas jag för att visa brist på tolerans. Jag har inga problem med harmlösa religiösa, de jag har problem med är de missionerande, hjärntvättande, barnstymapande puckon. Varför ska jag respektera o tolerera de?
Men det blir alltid jag som är ondskan o icke-toleransen personifierad. Nu ikväll blev jag upplyst att alla religösa dispyter o problem skulle enkelt lösas om folk bara visade mer TOLERANS för varandra o varandras tro.
Jag blev även upplyst om att jag är en troende som tror på gud inte finns, samt att ateism de facto är en religion.
Och vips så hade själva kärnfrågan blivit bortfintad i en massa dravel om vilka som får kalla sig ateister, eller agnostiker eller kanske något annat.

Det känns hopplöst det här!
Jag har alltid varit tydlig med att jag är emot religionens inflytande i samhället. Att jag anser att föräldrar borde förbjudas att hjärntvätta sina barn eller stympa de fysiskt i religionens namn. Att friskolor borde avskaffas pronto. Att all religiöst inflytande inom samhället borde avskaffas så långt som möjligt o att samhället skulle arbeta utifrån strikta sekulära grunder. Osv, osv....

Man orkar ju inte debattera. Dessutom så är jag dum nog som alltid försöker hålla mig till sakfrågan, medan motparten i 9 fall av 10 hemfaller åt personangrepp. Hopplöst ju!

Hej Bookia trevligt att råkas! Nej forumet verkar inte så aktivt om du vill så kan du testa det engelskspråkiga internet infidels forum http://www.iidb.org/vbb/index.php som nog är det mest frekvent besökta i genren. Annars finns ju svenska http://www.flashback.info/ med underforumen sekularism, religion, filosofi etc.

En liten kommentar om att man borde förbjuda hjärntvätta barn: jag tror att det är praktiskt ogenomförbart för staten att 1 avgöra vad som är hjärntvätt och 2 kontrollera att en sådan lag efterföljs. Däremot tror jag staten minska förälderns makt att indoktrinera genom att erbjuda god skolundervisning i ämnena religion, filosofi etc med andra ord öva upp ett kritiskt tänkande.

Att man uppfattas som intolerant som ateist får man nog vänja sig vid, det är ju trots allt människor vi talar om som ofta investerat stora känslomässiga kapital i de sagor som vi kan avfärda och t o m skratta åt, självklart ogillar man oss som trampar på dessa intima djupt betydelsefulla vanföreställningar som de kanske byggt upp hela sina liv kring.

Tja, stark ateism kan ju betraktas som en tro - en försanthållandetro, dvs något man håller för sant. Detta är dock INTE samma sak som en religiös tro, dvs något man hoppas att det ska vara sant.

Försanthållandetro kallas på engelska för belief. Religiös tro kallas faith. Det är två olika saker. Att de sedan råkar heta samma sak på svenska gör inte att det ÄR samma sak. Den som blandar samman dessa två begrepp gör sig skyldig till ett felslut av typen: "Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en dragare, dragaren är ett stadsbud, stadsbudet är en knöl, knölen är en potatis, alltså är livet en potatis."

Och att kalla all form av tro (belief) för en religion är bara löjligt. I så fall är det en religion att tro att Sverige är en representativ demokrati eller att tro att George W Bush var president i USA år 2007.

Det finns en artikel som jag har skrivit på www.ateism.se som bemöter argumentet att ateism är en tro.

Att forumet är inaktivt kan vi medlemmar göra något åt så fortsätt att skriv här. Annars förblir det dött!

Quote:

Ursprugligen inlagt av Bookia Hur förklara ens ateism?

Hur man än vänder och vrider på frågan så hamnar man i språkliga tvetydigheter. Vad betyder ?förklara? och vad betyder ?ateism?.

Enligt det svenska synonymlexikonet:
http://www.synonymer.se/?query=f%F6rklara&btnS=Hitta+syn...
finns åtskilliga varianter.

Till att börja med ordet ?förklara?. Där ges 19 möjligheter från ? att göra tydligt ? till ? att påstå.?

För ateism eller teism kammar man noll. Men, för ?tro? ges 36 möjligheter från ?att förmoda till ?att bli frälst? .

Sammantaget ger dessa möjligheter 684 olika tolknignsalternativ . Sannorlikheten att träffa på en medmänniska med exakt samma uppfattning som man själv har, är då 0.14 %. Eller, annurlunda och något brutalt uttyckt, i stort sätt noll.

Därmed inte sagt att man skall sluta att argumentera för sin uppfattning. Man bör dock vara medveten om att den inte alltid , eller snarare sagt sällan, faller i god jord.

Som tips kan ju nämnas att titta på följande filmer där Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris och Christopher Hitchens diskuterar religion och politk i två timmar.

Första timmen kan ses här
Andra timmen kan ses här

Quote:

Ursprugligen inlagt av g-jam Som tips kan ju nämnas att titta på följande filmer där Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris och Christopher Hitchens diskuterar religion och politk i två timmar.

Jag tycker det var intressant att höra dessa herrar språka.

Min första reaktion har ingenting med analys eller andra djupheter att göra. Det är mer ett konstaterande att vi här har att göra med fyra mycket olika personligheter. Konformister göre sig icke besvär, kanske man skulle kunna uttrycka det som. För mig är det positivt eftersom jag ofta, (dock inte alltid), upplever religösa människor som karbonkopior.

Min andra reaktion, också utan djupare analys, är att ingen av deltargarna försöker använda sig av sin auktoritet inom respektive områda för att övertyga. Bravo!. Livsåskådningsfrågor handlar om djupa lager i vår personlighet och kan inte, (annat än artifisiellt), pådyvlas uppifrån.

Min tredje reaktion, och den är negativ, är att man inte gav tillräckligt utrymme för moralfrågor. Ingen livsåskådning i världen kan bli accepterad om man inte förklarar hur den hänger ihop med relationerna människa-människa och människa-natur .