Hej!

Vad baserar en atiest sin "sanning" i. Som teist kan jag alltid hänvisa till en objektiv sanning över mig själv, som står till grund för sanningen, tex:
Det är fel att döda, eller stjäla för att Gud säger att det är fel i sitt Ord och för att jag tror på att Gud lagt ned känslan för rätt och fel i varje människa.

Det jag INTE menar är hur ni ser på moralen, utan på sanningen och vad sanningen baseras i. Eller är allt relativt, förrutom vetenskapen?

Vad som utgör sanningen är en intressant filosofisk fråga som jag inte är helt säker på att filosoferna har hittat svaret på.

Att skjuta över svaret på gud löser ingenting, för då uppstår frågan hur vi kan veta något om gud. För att veta svaret på frågan måste vi veta vad kunskap är. Att hänvisa till gud som kunskapens källa samtidigt som man använder kunskapen som argument för att gud finns blir ett cirkelargument: "Gud finns för att gud finns".

Jag skulle vilja säga att grunden är dels logik och dels direkt observation. Jag vet att jag just nu skriver på en dator eftersom jag observerar att jag gör det. Det var den direkta observationen. Logiken är lite mer avancerad:

Först har vi de två grundläggande logiska byggstenarna - sanningen och falskheten kan vi kalla dem. Mellan dem finns ett motsatsförhållande så att det som är sant inte är falskt och det som är falskt inte är sant.

Ett påstående kan vara antingen sant eller falskt, men inte både sant och falskt samtidigt. Låt oss kalla ett påstående som har värdet sant eller falskt för premiss. Vi kunde naturligtvis kalla det vad som helst, t.ex ateism, men eftersom premiss har denna betydelse i språket tycker jag vi väljer att kalla det för premiss.

Därur har vi vår första logiska "formel": F = ~S (Falskt är icke-sant). Låt oss kalla det för negering. Vi kunde naturligtvis kalla det vad som helst, t.ex teologi, men eftersom negering är det vi i vanligt språk menar med detta så var det mer lämpligt att kalla det negering. Vi ser att om vi tar en premiss som är sann och negerar den så blir den falsk. Negerar vi den igen så förvandlas den från falsk till sann. Varför gör vi då detta? Jo för att det är möjligt. Logik handlar i grund och botten om vad som är möjligt. Jag orkar inte förklara just nu, men fråga gärna så får vi se om jag orkar imorgon. Någon annan operation än negering är inte möjlig på en enda premiss.

Man kan naturligtvis jämföra en premiss med en annan. Om premiss 1 är sann och premiss 2 är falsk så ser vi att premiss 2 är negeringen av premiss 1. Om både premiss 1 och 2 är sanna så ser vi att rent logiskt motsvaras de av varandra. De är helt utbytbara. Detsamma om båda är falska. Om premiss 1 är sann i ett logiskt argument och vi kan visa att då är premiss 2 också sann så kan vi sätta in vilken som helst av dem i argumentet och få samma resultat. Lås oss kalla detta samband för ekvivalens. Återigen för att det ska vara enkelt att förstå vad vi pratar om.

Om den ena premissen säger emot den andra så har vi en motsägelse. Lås oss kalla det kontradiktion. Eller varför inte bara kalla det falskt? Det vi säger om vi kombinerar dem är att det är sant att det är falskt, eller att det är falskt att det är sant. I vilket fall innebär ju det att det är falskt.

Man kan även jämföra två premisser med en tredje premiss, vilket blir lite mer komlicerat. Vi får helt enkelt ställa upp premiss 1 och 2 och studera deras samband med den tredje. Låt oss för förståelsens skull kalla den tredje premissen för en slutsats.

Utifrån det kan man sedan härleda 16 möjliga "sanningstabeller" där du har två premisser och en slutsats. Att antalet är 16 beror på att en premiss kan vara antingen sann eller falsk. Med två premisser får du fyra möjliga kombinationer. Dessa fyra kombinationer av premisser kan ge vardera fyra kombinationer av slutsatser, vilket ger en slutsumma på 16 möjliga kombinationer. (2^4 = 16).

Ett exempel kan t.ex vara följande sanningstabell:

1 2 Slutsats
S S S
S F S
F S S
F F S

Första kolumnen är värdet på premiss 1, andra premiss 2 och sista kolumnen är slutsatsen. I den här tabellen är alla slutsatser sanna oavsett värdet på premisserna. Premisserna behövs inte för att komma till slutsatsen. Det var kanske inte så användbart, men vi kan kalla tabellen för "sant" eftersom slutsatsen alltid är sann.

Ett annat exempel:

1 2 Slutsats
S S S
S F F
F S F
F F S

Här ser vi att premiss 1 och premiss 2 är utbytbara. När båda är sanna blir slutsatsen sann. Är båda falska blir slutsatsen också sann. Funktionen säger alltså att premiss 1 har samma värde som premiss 2. Enligt tidigare resonemang är de alltså ekvivalenta. Lås oss därför kalla denna tabell ekvivalens.

En tredje tabell:

1 2 Slutsats
S S S
S F F
F S F
F F F

Här är slutsatsen sann endast när både premiss 1 och premiss 2 är sanna, men inte annars. Vad ska vi kalla denna tabell för då? Vad passar bättre än "och"? När 1 och 2 är sanna blir slutsatsen sann, men annars inte. Ja, "och" blir ett bra ord.

Så kan man undersöka alla tabeller och ge dem namn.

Nu när vi har gjort så kan vi undersöka verkligheten också. Vi kan t.ex se att en kaka innehåller russin. Vi har då en premiss 1 som säger "kakan innehåller russin". Vidare ser vi att kakan innehåller nötter. Då kan vi ta en premiss 2 som säger att "kakan innehåller nötter". Nu kommer det fina i kråksången: Premiss 1 "kakan innehåller russin" är sann. Premiss 2 "kakan innehåller nötter" är sann. Det är också sant att kakan innehåller russin och nötter.

Det är ju samma samband som i tabellen vi kallade "och"! Vi ser alltså att om man slår samman informationen att kakan innehåller russin med informationen att kakan innehåller nötter så är det sant att den innehåller russin och nötter.

Det innebär också att det inte kan vara sant samtidigt att en kaka innehåller russin, att den innehåller nötter men att den inte innehåller russin och nötter.

Så det är logikens grund. Ingen information har skapats. Den har bara stuvats om i ett behändigare format. Istället för att skriva "det är sant att kakan innehåller russin" och "det är sant att kakan innehåller nötter" kan vi skriva "det är sant att kakan innehåller russin och nötter". Samma information, men på ett enklare sätt.

Vi kan också köra funktionen baklänges. Eftersom "det är sant att kakan innehåller russin och nötter" bara är sant i de fall kakan innehåller russin ser vi att man ur det kan dra slutsatsen: "kakan innehåller russin". Låt oss för enkelhetens skulle kalla det för och-elimination, precis som logikerna gör.

Jag kanske inte förklarade sådär jättebra, men jag hoppas du förstår hur jag menar. Vi kan testa olika kombinationer av premisser och få en slutsats. Man kunde naturligtvis kombinera tre premisser med en slutsats, men det går att härleda att man kan bryta ut den ena och kombinera med slutsatsen av de två andra. När vi har flera premisser på det sättet kan vi kalla det "argument" för enkelhetens skull.

Det fina i kråksången är att alla påståenden om verkligheten passar in i en sådan här tabell, som exemplet med kakan som innehöll russin och nötter visade. Vi vet inte på förhand hur de passar in, utan det får vi undersöka världen för att se. Logiken i sig kan inte säga något om världen innan vi har undersökt den och sett vilken tabell som passar.

Ofta passar flera tabeller. Då får vi anta att någon av dem är sann. Kanske vet vi inte vilken, utan vi gissar. En sådan gissning kan vi kalla hypotes. Sedan kan vi se om hypotesen är hållbar eller inte. Om den är hållbar behåller vi den. Ser vi något som motsäger den vet vi att den är falsk (eftersom sanningstabellen visar att slutsatsen är falsk under de förutsättningarna). Finns det flera motsägande hypoteser som kan vara sanna måste vi jämföra dem med varandra. Ibland går det inte att se direkt vilken som är sann eller falsk, så då får vi erkänna att vi inte har säker kunskap och gå på den mest troliga.

Jag vet inte om det var svar på din fråga, men poängen är att utan ett sådant här verktyg vet vi ingenting alls om världen, och då kan vi inte svara på frågan varför den beter sig som den gör. Först när vi har ställt upp olika hypoteser och undersökt dem mot varandra kan vi ha en hypotes. Kanske kunde vi förkasta alla alternativhypoteser, och då återstår bara en absolut sanning, men för det mesta får man gissa sig fram och välja den hypotes som är "bäst".

Edit: Vid närmare eftertanke kommer nog kontradiktionen från OCH-funktionen. Vad man säger är att "sant och falskt är sant" vilket aldrig kan vara sant, eftersom OCH-tabellen visar att när ena premissen är sann och den andra falsk blir alltid slutsatsen falsk i OCH-funktionen. Att säga att premiss p är sann och att premiss p är falsk är alltså att säga att "p är sann OCH p är falsk" vilket alltid resulterar i falskt.

[Ändrad 2005-09-03 av PositivAteist]

Quote:

Ursprugligen inlagt av MysteryX Hej! Vad baserar en atiest sin "sanning" i. Som teist kan jag alltid hänvisa till en objektiv sanning över mig själv, som står till grund för sanningen, tex: Det är fel att döda, eller stjäla för att Gud säger att det är fel i sitt Ord och för att jag tror på att Gud lagt ned känslan för rätt och fel i varje människa. Det jag INTE menar är hur ni ser på moralen, utan på sanningen och vad sanningen baseras i. Eller är allt relativt, förrutom vetenskapen?

Jag vet inte om det här kanske är mer svar på din fråga än föregående svar?

När det gäller ditt exempel var det inte exempel på en sanning, utan en åsikt. Jag förstod vad du menade, men det vore bättre om du tog exempel på sanningar än åsikter när du vill exemplifiera.

Jag tror också på en objektiv sanning över mig själv - universums sanning. Det som är i universum, det är sant. Om det inte är sant tillhör det inte universum. (Rent hypotetiskt skulle det kunna finnas sådant som är sant och ligger utanför universum, men det berör jag inte här. Poängen är att det som inte är sant inte kan ingå i universum.) Som Wittgenstein inledde Tractatus Logico-Philosophicus: "Die Welt ist alles, was der Fall ist", alltså världen är allt som är fallet. Det är den objektiva sanningen. Om det finns liv på en annan planet är det objektivt sant att det finns liv där. Om det inte finns är det objektivt sant att det inte finns där.

Edit: Jag syftar alltså på "truth-propositions", dvs påståenden som kan vara antingen sanna eller falska. Moraliska påståenden kan inte vara sanna eller falska och ingår därför inte i resonemanget, ej heller skönhet mm. Allt sådant är subjektiva åsikter. Man kan säga "det är sant att Pelle tycker att Lisa är vacker" men man kan inte säga "det är sant att Lisa är vacker". Det är ett meningslöst påstående som varken kan vara sant eller falskt eftersom det inte är en "truth-proposition" utan bara en åsikt maskerad som en sådan. Samma sak med "det är fel att stjäla". Det kan vara sant eller falskt att Pelle tycker att det är fel att stjäla, men att hävda att det ÄR sant eller falskt är språkligt meningslöst. Både ontologiskt och epistemologiskt är det något som man inte kan veta något om. Därför är det rent språkligt en meningslös sats.

Återigen citerar jag Wittgenstein, fast nu sista raden istället för första "Varom man icke kunna tala, därom skola man tiga".

Skönhet kan alltså inte existera som en objektiv sanning i universum, men det kan finnas där som en egenskap hos t.ex Pelle. Pelle kan anse att något är skönt, men det gör det inte till objektivt sant att det är det. Det är skönt i Pelles inre subjektiva värld, men inte ute i den objektiva verkligheten.

[Ändrad 2005-09-03 av PositivAteist]