Det finns, i alla fall hos mig, ett intresse att kunna dra alla religioner över en kam. Att ha ett argument, eller i alla fall en inställning, som i ett svep förkastar alla former av de religiösa neuroser som hittills uppkommit i människans historia. Gud, eller behovet av en låtsas-pappa, är det första man tänker på och därigenom blivit vad som kommit att definiera ateismen - negationen av detta behov. Men exempelvis buddhismen, trots uppenbart religiös och förkastlig, är svår att helt innefatta i Guds-kritiken. Vidare är det svårt att kritisera gudskonceptet i ett svep eftersom ingen, allra minst troende, vet vad de menar med "Gud".

Tännsjö tycker jag erbjuder en elegant lösning på detta (jag vet inte om han var först men det var hos honom jag hörde det). Jag citerar från filosofiska rummet:

"Jag säger öppet: 'jag föraktar dom som tror!'. Jag har en lägre utgångsbedömning för sådana människor som är religiöst troende. Jag tycker det är en sorts svaghet i karaktären att inte klara av insikten om att man ska dö. För det är egentligen vad det handlar om. Det där med gud kan konstrueras på många olika sätt, men att inte kunna leva med den insikten är en sorts brist på vuxenhet. Jag blir lite mindre intresserad av en sån person."

Ateismen kan därmed definieras som inställningen att en människas existens är ändlig, och att slutet infaller då kroppen dör.

Jag tror att förneka faktumet att man ska dö, ligger närmare begreppen "andlighet" och "religiositet", än föreställningen om en låtsaspappa. Ateismen blir därför på ett sätt vidare (mer slagkraftig) med denna definition, samtidigt som den blir smalare då definitionen är klart positiv och faktiskt obestridligt utgör ett ställningstagande.

De stora värlsdsreligionerna ger olika svar på livet efter detta.

I paradiset skall alla dina önskningar bli uppfyllda, enligt muslimerna . I paradiset kommer vi så såsmåningom att återförenas med nära och kära, (en variant som lutar mer mot kristendom och shintuism). Efter döden återföds vi som en annan person, (hinduism och buddism). Ovanstånde kan säkert kritiseras av anhängare till nämnda religoner men vad jag egentligen vill ha sagt är att löftena om livet efter detta är olika.

Min mor, som i grunden var ateist, dog vid hög ålder. Hon tyckte nog att hon hade gjort sitt och var egentligen inte rädd för själva döden. Däremot grämde hon sig över att man enligt hennes synsätt inte ens skulle få en tittlucka med vars hjälp man skulle kunna se vad som hände på jorden och speciellt med oss anhöriga. Även om hon aldrig lärde sig att hantera datorer så tycker jag att hennes synsätt är typiskt för informationsåldern.

Var finns religionerna som lovar en tittlucka? Är de existerande så gamla och orkeslösa att de inte kan anpassa sig till en ny marknad?

Jag kan identifiera mig med din mors känsla. Man vill ju veta hur det går med alltihop, vad allt man varit inblandad i kommer att leda till. Men jag vet att det inte kommer att finnas någon tittlucka, så det är bara att acceptera.

Quote:

Ursprugligen inlagt av Jörgen Jag kan identifiera mig med din mors känsla. Man vill ju veta hur det går med alltihop, vad allt man varit inblandad i kommer att leda till. Men jag vet att det inte kommer att finnas någon tittlucka, så det är bara att acceptera.

Tack för ditt inlägg. Jag har samma grämelse som min mor och liksom du tror jag inte att den där tittluckan existerar.

Detta faktum har fått mig att sörja min egen död innan den har inträffat. Kan förefalla något konstigt. Sörjer gör man ju efter att någons botrgång, inte före.

Det vore intresaant om andra ateister eller icke konfesionella, (jag tillhör den senare gruppen), kunde utveckla sina sina sypunkter på dödens absurda problematik.